Eternal Flake, "Eetu"
Vi är mitt inne i
skogen, ungefär 1 km hemifrån, på en sandväg som är isig och hal
och det är mörkt. Min dotter, 12 år, sitter på en liten ponny,
Kiki, Waikiki, en korsningsponny, som just kommit till oss. Kiki, ska
bli hennes ”nya” hopphäst. Ponnyn skulle hellst sticka iväg i
galopp och jag går med för att försäkra oss om att det inte skall
hända någonting. Min dotter är rädd, men sitter kvar på ponnyn,
som skuttar omkring. Själv önskar jag att jag skulle vara någon
annanstans, skulle säkert heldre ha tagit i damsugaren och damsugit
hemma.
Men vi klara av det, då också!
Här skriver jag om mitt och min dotters samarbete, först med hästarna och sedan
också med hundarna. Undrar nu om det är ett samarbete som vi
haft/har eller om den andra bara vill någonting och den andra
”måste” hjälpa till för att man nu har en dotter/ mamma som
bara skall göra någonting? Det är klart att jag hjälpte till, min
dotter, 12 år, ville tävla i hoppning och vad gör man inte som
mamma? Mamman har ännu ansvaret för att ponnyn blir rätt utfodrad,
blir skodd och har rätt utrustning för att kunna träna och tävla.
Mamman är snäll och ordnar så att dottern kan delta i de regionala
träningarna, som hon blivit utvald till, mamman ordnar med transport
av häst och dottern, åker på tävlingar, mamman försöker lugna
ner sin dotter före den egna starterna på tävlingarna påminner
henne om att andas, en lugnare dotter gör också ponnyn lugnare.
Mamman försöker att själv också komma ihåg att andas, då
ekipaget rider sin hopp-bana. Kiki hade alltid full fart på, hoppade
över allt man visade henne.
En gång tänkte hon hoppa över det
vita staketet som fanns runt uppvärmingsbanan.
Följande ponny
Eetu, Eternal Flake, connemara, var mera pålitlig, fastän han var
bara 5 år och hingst då han kom till oss. Min dotter var på en träning med
terränghinder. Ponnyn hoppade terrånghindrena mycket bra och det
blev ännu längre tävlingsresor efter det. Det var roligt, otroligt
spännande och på samma gång avslapnande att spendera några
veckoslut per sommar i tex Niinisalo, Kerava osv.
Ekipaget var också
rätt så bra och vann tex regionala mästarskap ett par gånger.
Här tror jag att vi
började samarbeta. Vi diskuterade om träning, hö, havre, mineraler
och spårämnen till ponnyn och vi diskuterade om var hon skulle
tävla, restid, övernattning osv. Allt detta skulle vara klart före
vi åkte. Under våra resor till tävlingsplatserna har vi aldrig
diskuterat någonting, eller jag försökte i början, men fick
alltid bara snäsande svar och gav fort upp. På hemvägen var
stämningen alltid mera avslappnad och vi gick alltid tillsammans
igenom vad som gått fel på tävlingen och vad som gått bra.
Sedan dess har min
dotter blivit vuxen, flyttat hemifrån och börjat studera. Ponnyna
blev för små och stoet vi köpte till henne som följande
tävlingshäst, vill inte hoppa. Tävlingar som hon nu åker på,
dressyrtävlingar på lånade hästar, behöver jag inte vara med på
mera. Hästar har vi fortfarande hemma, för tillfället 5st.
Nuförtiden planerar vi avel i liten skala, tillsammans. Utfodringen
går till på det sättet att jag får en lista på vad och hur
mycket jag skall mata hästarna. Arbetet delar vi på, min dotter bor
inte så långt borta och är hemma så ofta som möjligt.
Så för att inte
livet skulle bli för tråkigt har vi 4 st settrar hemma. För ett
par år sedan förstod jag plötsligt att jag hade Keela, 1,5 år
röd setter, Poppy, 1 år gordonsetter och Madde 3 mån gammal
engelsk setter och Viivi 10 år röd setter , hemma hos oss. Det var
livat och nog ganska rörigt ibland. Hundarna har roat sig med att
smaska på otroliga mängder skor, blommor, stolar, tapeter, glasögon
och telefoner. Blommorna är nuförtiden högt uppe på någon
hylla, jag använder bara billiga glasögon och telefoner. Skorna
förvaras på hatthyllan. Viivi dog nu i början av sommaren och
efter det har Keelas bror Unski flytttat hit.
Hundarna är ganska
långt mitt intresse, sköter dagligen om dem och sover mina nätter
med två hundar. Vård av hundarnnas päls försöker vi hinna med
tillsammans.
Jag tror att våra hundar lever ett lyckligt hundliv,
har mycket sällskap av varandra och spenderar mycket tid ute.
Vi brukar åka på
några utställningar per år. I år har det inte blivit så många,
eftersom vär Keela blev opererad för förvriden magsäck i maj. Hon
mår nu bra igen, men pälsen på magen växer väldigt långsamt
tillbaka. Hela Keelas plötsliga insjuknande gjorde att vi
prioriterade om. Vi hade planer på att åka på många utställningar
på sommaren, men de var plötsligt inte så viktigt längre.
Viktigast för oss blev att Keela skulle bli helt frisk igen. Men vi
kommer igen! De utställningar som vi varit på har vi ofta gjort
tillsammans, min dotter och jag. Iblannd har också Keelas andra
ägare, min son, varit med. Han har också en viktig roll i vården
av hundarna, matar och rastar dem, då jag inte är hemma.
Samarbetet då det
gäller utställningsresorna går i korthet till på det sättet att
jag själv är helt slut då vi äntligen kommer iväg. Har läst om
att andra fungerar på samma sätt: hundarna skall trimmas i
utställningsskick på kvällen före, dvs det är inte kväll mera
då man fixar till de sista, runt öronen och några hår på
tassarna som plötsligt växt upp på fel ställe. Undrar om jag lär
mig nångång? Trimningen kunde ju göras en vecka på förhand, inte
sant? Min dotter brukar vara färdig i någorlunda god tid, dvs hon
har packat sin dräkt som hon skall ha på sig, make-upen och har
sett till att hon har hela strumpbyxor med sig :) Nåja,
ovanstående stämmer nog inte riktigt. Min dotter förbarmar sig
över mig och brukar vara med och fixa litet med hundarnas päls. Kan
tänka mig att hon säkert tycker litet synd om mig :)
Min dotter brukar
visa hundarna på utställningarna. Jag tycker att hon är
jätteduktig på det. Min uppgift är att hålla reda på alla
grejjer vi har med oss, kamma och borsta före hundarna visas och ha
koll på när de skall in i utställningsringen. Det är väl min
dotters press på att prestera igen. Brukar igen påminna henne om
att andas…
I det stora hela så
har vi ju hållit på med sk tävlingsresor i ungefär 15 år. Jag
tror att det har varit en bra sak med tanke på att vi nu har många
djur att ta ansvar över. Vi känner nog varandra mycket bra, vi vet
vad den andra tänker om sådant som berör våra djur. Ja, en sak
ännu, nuförtiden kan vi diskutera saker då vi kör till
utställningarna :)
Clever Sett Tiramisu "Keela" BIR som 7 mån (till höger)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar